Jag tänker på träden

2021 


Jag tänker på träden. Fantiserar om att Alvaret egentligen är en gigantisk enskog. Att det bara är en definitionsfråga.

 

Jag tänker på de stolta tallarna, det oändliga mönstret som skapats när träden placerats med omsorg, lagom långt ifrån varandra. Hur jag älskar att förlora mig i raderna, bli ett med stammarna.

 

Tiden gör sig påmind och vetskapen att träden funnits här långt innan jag började mina långa promenader känns hisnande. Att de kommer stå kvar där långt efter att min rastlösa kropp lagt sig för att vila.

 

Hur många träd behövs för att bilda en skog? När slutar trädet vara ett träd? Och vem bär världen på sina axlar när askens grena inte längre klara bördan?



Öland är mitt hem nu

2020

Det växer en oro och rädsla inom mig. Att jag snart behöva hantera klimathotet på riktigt. Den står där och tittar på mig, rakt in i ögonen. Jag flackar med blicken i förhoppning över att det kommer lösa sig, av sig själv. Här på ön passerar det vibrerande hotet som en sommarbris genom sundet. Är det inte tillräckligt nära nu? 


Varje dag blir jag påmind av val jag förväntas att göra. Åka kollektivt, samåka, cykla eller stanna hemma. Källsortera, kompostera, återbruka, secondhandshoppa, inte köpa alls, välja snälla material, medvetna material, odla hemma, inte slänga mat, laga det trasiga och vara nöjd med det jag har. 

Innan mina vanor hittat nya mönster, andra mönster, hållbara mönster. Behöver jag gång på gång påminna mig själv om: finns det ingen ekologisk gurka i matbutiken behöver jag nog faktiskt inte ha någon gurka.  


Frustration och maktlöshet inför kunskapen om att allt hänger ihop. Att moroten på min tallrik kommit från ett så väldigt litet frö. Att fröet grott av energi och näring av jorden den planterats i och vattnet den blivit vattnad med. Att det jag egentligen lever av är luft, vatten och jord, fast i detta fall, i orange form. Den hisnande vetskapen av att min tid på denna jord är så kort och tillfällig samtidigt som mina val och handlingar är avgörande för dig, ön, och dem som kommer sen.  

Ön

2019


Om det var tur eller skicklighet som tog mig tillbaka till ön är svår att säga. Men enda sedan jag blev varse att jag en dag skulle bli vuxen har jag alltid vetat att det är här jag ska bo när jag blir stor.


Jag brukar kalla den för min ö. Det är här jag lärt mig andas, här jag lärt mig om tystnaden, ensamheten och lugnet.


Känslan av att ha hittat hem, tryggheten, friheten och rädslan som ibland kommer med ett slag i magen över tanken på att förlora den du älskar. Det är vackert och det är ömtåligt, bräckligt och skört.